Det är söndag igen,
tystnaden känns så nära.
Jag drunknar i tunga tankar,
för att jag inte kan vara hos dig,
denna distans mellan oss,
som verkar ogenomtränglig,
den drar ner mig,
inget jag kan göra för oss.

Om vi bara kunde ta steg,
mötas på halva vägen.
Hopp kan fördriva mörker,
så att helande kan börja.
Om vi kunde räcka varandra händerna,
så att denna smärta förgår,
att en ny tid finner oss,
och kärlekens skönhet vinner.

Vi står så långt ifrån varandra,
och hör många historier,
om en barmhärtighetens Gud,
sökt sedan urminnes tider,
men om vi känner samma ande,
som omger oss alla,
hur kan det vara så,
att vi förlorar oss i hat,
svaret ligger så nära.

Om vi bara kunde ta steg,
mötas på halva vägen.
Hopp kan fördriva mörker,
så att helande kan börja.
Om vi kunde räcka varandra händerna,
så att denna smärta förgår,
att en ny tid finner oss,
och kärlekens skönhet vinner.

Jag vet, det är så väldigt svårt,
att be om förlåtelse,
och säga vad vi behöver.
Varför är vi så skoningslösa?
Varje ord från den andre låter fel,
men sanningen har många sidor.
Varför är vi så skoningslösa?
Fångade i bitter strid!

När är vi äntligen redo för det?

Vi kan ta dessa steg,
mötas på halva vägen.
Hopp kan fördriva mörker,
och helandet kommer att börja.
Vi räcker varandra händerna nu,
så att denna smärta förgår,
att en ny tid finner oss,
och kärlekens skönhet vinner.

Vi kan ta dessa steg,
mötas på halva vägen.
Hopp kan fördriva mörker,
och helandet kommer att börja.
Vi räcker varandra händerna nu,
så att denna smärta förgår,
att en ny tid finner oss,
och kärlekens skönhet vinner.